Gilla mig då. Like me then. A funk-pop song about performing a life online, and it is funnier and colder than that description suggests.
The first verse is the whole mechanism in four lines. Det var en skitdag, men bilden blev bra. It was a terrible day, but the picture turned out well. I put on a filter and smiled the way you are supposed to. Wrote life is great and pressed send. Got hearts from people I have never met.
Then the detail that makes it land. My dinner was alone but looked like a party. Someone commented that I am living my best life. I replied with hearts and a small thank you. Sen satt jag i soffan och stirrade blankt. Then I sat on the sofa and stared at nothing.
The pre-chorus is the sharpest thing on the page. Vi säger var ärlig, men menar var snäll. We say be honest, but we mean be nice. Because the truth fits so badly tonight.
The chorus asks for the thing it is mocking, and does not pretend otherwise. Press like, send a heart, say my life is as good as it looks. Alla kan titta, men vem är det som ser? Anyone can look, but who is actually seeing?
That question is the song. Looking and seeing are different verbs, and the whole chorus turns on the gap between them.
The second verse is where it stops being a joke. I share a quote about daring to be real. Then I delete a comment from someone who asks how I am and means it. Men sånt vill man inte få höra ikväll. But you do not want to hear that sort of thing tonight.
The bridge drops the beat and the act at the same time. When the screen goes dark and there is nobody watching, I am just me again. Without a filter, without an audience, without a friend. Then the question it has been building towards. If you see me as I am, can you stay even without hearts here?
The outro is the best joke and the saddest line in the catalogue, in that order. Gilla mig då. Mm. Eller skit i det. Then a pause. Fast, ett hjärta kan du väl ge?
From the album Mellan världar.
Gilla mig då är en funkpoplåt om att framföra ett liv på nätet, och den är roligare och kallare än den beskrivningen låter.
Första versen är hela mekaniken på fyra rader. Det var en skitdag, men bilden blev bra. Jag la på ett filter och log som man ska. Skrev att livet är toppen och tryckte på sänd. Fick hjärtan från folk som jag aldrig har känt.
Sedan detaljen som får det att landa. Min middag var ensam men såg ut som fest. Nån kommenterade att jag lever som bäst. Jag svarade med hjärtan och ett litet tack. Sen satt jag i soffan och stirrade blankt.
Stickan är det skarpaste på sidan. Vi säger var ärlig, men menar var snäll. För sanningen passar så dåligt ikväll.
Refrängen ber om precis det den driver med, och låtsas inte om något annat. Tryck på gilla, skicka ett hjärta, säg att mitt liv är så bra som det verkar. Alla kan titta, men vem är det som ser?
Den frågan är hela låten. Att titta och att se är olika verb, och refrängen vilar på glappet mellan dem.
Andra versen är där det slutar vara ett skämt. Jag delar ett citat om att våga va sann. Sen tar jag bort en kommentar från nån som frågar hur jag mår och menar det väl. Men sånt vill man inte få höra ikväll.
Bryggan släpper beatet och spelet samtidigt. När skärmen slocknar och det inte finns nån som ser är jag bara jag igen. Utan filter, utan publik, utan en vän. Och så frågan den byggt mot hela tiden. Om du ser mig som jag är, kan du stanna även utan hjärtan här?
Outrot är det bästa skämtet och den sorgligaste raden i katalogen, i den ordningen. Gilla mig då. Mm. Eller skit i det. Sedan en paus. Fast, ett hjärta kan du väl ge?
Från albumet Mellan världar.
«پس لایک کن» ترانهای فانک-پاپ است دربارهٔ اجرای یک زندگی روی اینترنت، و از آنچه این توصیف میرساند هم بامزهتر است و هم سردتر.
بندِ اول تمامِ سازوکار را در چهار سطر میگوید. روزِ افتضاحی بود، ولی عکس خوب افتاد. فیلتر گذاشتم و همانطور که باید خندیدم. نوشتم زندگی عالی است و فرستادم. از آدمهایی که هیچوقت ندیدهام قلب گرفتم.
بعد جزئیاتی که کار را مینشاند. شامم تنها بود ولی شبیهِ مهمانی به نظر میرسید. کسی نوشت داری بهترین روزهایت را میگذرانی. با چند قلب و یک تشکرِ کوچک جواب دادم. بعد روی مبل نشستم و به هیچ خیره شدم.
پیشترجیع تیزترین بخشِ کار است. میگوییم صادق باش، ولی منظورمان این است که مهربان باش. چون حقیقت امشب خیلی بد جا میافتد.
ترجیعبند همان چیزی را میخواهد که مسخرهاش میکند، و وانمود هم نمیکند. لایک کن، قلب بفرست، بگو زندگیام همانقدر خوب است که به نظر میرسد. همه میتوانند نگاه کنند، ولی کی واقعاً میبیند؟
همین پرسش خودِ ترانه است. نگاه کردن و دیدن دو فعلِ متفاوتاند، و تمامِ ترجیع روی فاصلهٔ میانشان میچرخد.
بندِ دوم جایی است که دیگر شوخی نیست. نقلقولی دربارهٔ جرئتِ واقعی بودن منتشر میکنم. بعد کامنتِ کسی را پاک میکنم که میپرسد حالم چطور است و راستش را میخواهد. ولی آدم امشب دلش نمیخواهد چنین چیزی بشنود.
پل همزمان ضرب را و نمایش را رها میکند. وقتی صفحه خاموش میشود و کسی نگاه نمیکند، دوباره فقط خودم هستم. بیفیلتر، بیتماشاگر، بیدوست. و بعد پرسشی که از اول به سمتش میرفت. اگر همانطور که هستم ببینیام، میتوانی بیهیچ قلبی بمانی؟
پایان بهترین شوخی و غمگینترین سطرِ این مجموعه است، به همین ترتیب. پس لایک کن. هوم. یا بیخیالش. و بعد مکث. هرچند... یک قلب که میتوانی بدهی؟
از آلبومِ «میانِ جهانها».
Words and music by Dani DawRaz